nu när jag ser henne på håll så vill jag bara lägga mig ner och sjunka genom marken. när det kändes som att hela världen var emot mig så var hon där. jag förstår inte riktigt varför. nät mitt eget kött o blod svek mig stog hon där med en öppen famn. man förstår itne riktigt vad man förlorat förns det är borta. jag vet att jag klantat mig rejält en gång i tiden och det får jag för nu. det var nog jag som svek mitt kött och blod från början. men allt eftersom så triggas det upp. och när det till slut har kommit till den punkten att man inte är välkommen eller kommer in i sitt eget "hem " så tar det. ja, det är angelica jag pratar om. det slår mig ibalnd hur konstigt det känns att hon inte står bakom mig och fångar mig när jag faller. hon och hennes familj tog emot mig med en öppen famn. vi tog inte ett steg utan varandra. de kunde vara rätt skrämmande för vi gjorde,sa och tänkte precis likadant. det var fan min andra halva. visst har jag sagt att jag älska människor. men du, så som hon var för mig. älska är inte ett tillräckligt ord för att kunna förklara min uppskattning till henne. jag kommer ihåg, första dagen på ronja. jag va skit sur över att det inte va angelica jag spenderade "sista " natten med. nån vecka innnan så hade jag iprincip flyttat allt jag ägde hem till henne. jag sov, åt, duscha, allt. jag bodde där.
dom tog telefonen direkt ur handen på mig, så när min mamma o håkan kommer dit utan kläder eller nånting får jag tillbaks telfeonen. jag får ringa till henne. jag försöker verkligen att hålla mig borta från tårarna. hon visste ju ingenting. när jag sa vars jag kommit brast det ju, och jag bad henne packa min väska. och jag kommer ihåg så väl hon frågade vad hon skulle packa, jag sa - men det vet du, du vet vad jag behöver.
i slutet hörde jag hur hon börja gråta, och jag kunde bara inte höra henne göra det så ja va tvungen att lägga på. efter ett tag, kommer jag ju på att jag måste ha en mössa - haha-  så jag får ringa upp, jag hör hus förstörd hon är. det var som en kniv i hjärtat direkt. det var mitt fel, att jag fått henne att gråta så. när jag då var som svagast någonsin så måste jag vara stark för hennes skull. det var förjävligt. dom tog min telefon, jag fick se mitt rum, jag ville bara bryta ihop. jag fick inte prata med emil, ingenting.
första kvällen, skriver jag ett brev till angelica. det såg förjävligt ut. typ söndrigt rutigt papper, kass penna, tårar.
det ända jag kunde var att vänta. sjätte dagen hade jag fått tillåtelse att ringa till emil. jag väntar hela dagen tills kvällen skall komma. jag ringer upp han och han svarar hallå, - jaa hej, va gör du?  en försiktigt röst säger, va vem är det?
-  VAFAN JAG HAR VARIT BORTA I 6 DAGAR OCH DU KÄNNER INTE IGEN RÖSTEN PÅ MIG!?  haha sen bröt båda två ut i skratt och gråt.
under de två första veckorna gick jag bara och väntade efter brev för emil berättade att det var många som tänklt skicka.  jag kommer ihåg första gången jag fick brev fick jag tre st tror jag det va, rebecka,hedda och emil. och det bara sprutade glädje tårar på mig när jag läste. dom hade ritat bilder, och skickade kort. jag hade fått reda på att jag skulle få börja i skolan efter 2 veckor, drygt. så precis innan helgen då jag skulle börja hade jag fått ett till brev. jag var så nyfiken, för det stog inte från vem, det började iaf såhär :
best friend, never gonna let you down.
best friend, always gonna be around.
you know, whatever life puts you through, I'll be there for you.
we all need a best friend, to understand.
a best friend, to take your hand.
you know, whatever life puts you through, I'll be there for you.

jag hade ingen jävla aning om vem det var från men trårarna bara sprutade på mig, jag såg knappt vad jag läste, jag kippade efter luften. jag kommer ihåg så väl att jag hade höjt upp ljudet på radion men sen när jag ser att det står :
för inget får sitt slut innan du förstått att du, josefin, är min bästa vän. att jag, jasmine verkligen älskar dig.
där stanna all tid och rum och väcktes sedan med att jag börjar tog skrika och gråta.

och bara för att det var 3 dagar kvar tills jag skulle få komma till skolan och det var helg, så skrev jag aldrig tillbaka.
på måndagen kommer jag till skolan lite försent, kanske 15-20 min. ingen visste att jag skulle komma. när jag står nere vid skåpen kommer kevin och går. han stannar och kollar på mig och om jag inte missminner mig så fråga han, va fan gör du här? bara då ville jag börja gråta för jag vart så glad att se nån jag kände igen och då komemr jag ihåg att han säger -haha-
- tro inte att jag kommer att tycka synd om dig ! hah nejdå, bara du är glad att se mig. jag kommer in i klassrummet, allt vart tyst och alla stirrade på mig. rebecka står helt förstummad 3 meter framför mig. sen omfamnar vi varandra och dessa tårar... när vi lugnat ner oss, så ser jag mig om och jag ser inte jasmine. jag sa till rebecka, är hon försenad som vanligt? nånting sånt, hah. kära jasse. det spred sig rätt snabbt att jag va på skolan, vissa bara sprang på mig och andra vart helt stela. efter vi vart ut o rökt så när vi kommer in och är på väg upp, får jag höra att jasse letar efter mig, jag kollar bort i korridoren och ser rebecka och nån... orange/blond brud. hade inegn aning vem det va. kände inte alls igen den. jag frågar skålle och nåra, men vars är hon då? när jag sen ser att den där orange/blonda bruden håller för ansiktet halvt och börjar gråta, förstår jag tillslut att det är jasse. vi springer in i varandras famnar och den minut var nog den längsta i hela mitt liv. då kändes verkligen allting bra och tryggt igen. och så hör man skålle skrikandes genom korridoren , korean är här ! mitt hjärta slutade slå och all luft for ur mig. bullshit tänkte jag. när skålle väl övertygar mig om att, jo han står verkligen där nere och väntar på dig. börjar gå sakta, för jag tror inte på det. sen ökar stegen och till slut så löper jag som fan ner för trapporna och ut genom porten. jag ser honom inte. jag frågar de andra vars är han då? men de var ju halv vägs ut, så tillslut får jag... panik, och börjar skrika VARS FAN ÄR HAN DÅ? jag går neråt och får syn på han. då kände jag mig så jävla lycklig, jag sprang till hans famn och ingen utav oss sa ett ord. ingen av de andra. när jag tillsluter kläcker tystnaden och säger försiktigt, va fan har du på dig... alla börjar skratta.


______________________

jag vet att det är en del slarv fel här och var men jag har inte tid att kolla nu,
det är iaf en del av det jag upplevde och hände mig då.
hinner inte skriva nå mer just nu, men det kommer väl senare nån dag,
gonatt !

josefinnilsson,
viktoria berglund