tidvis,
fall du kanske är som mig lite så där sönder här och var men som är nånting
som förträngts och aldrig nämns för då är du dödsdömd. om du har den där saknaden
du trodde att du kommit för över.. iaf ett år sedan.
tidvis,
varför har jag aldrig hört den förut? så underbart fin helt enkelt, nästan så man bara vill
börja lipa ungefär.
en sån där fin och deprimerad låt som får en lite ledsen och ömtålig.
en sån låt som får alla känslor som är undan puttade och glömda, att bli precis som nya igen.
och man vet att man inte bör men gör det iaf.
en sån som får mig att vilja blotta alla känslor som någonsin funnits som jag för länge sen
lärt mig att inte visa lika starkt som jag menat.
som får mig att vilja gå ner på knä och be om förlåt till alla de jag inte höll det jag lova.
jag försöker, men lär mig aldrig. jag är väl medveten med det glider liksom iväg.
som får den där lilla flickan att vilja nytt. dom ser på henne och tänker, när blev det såhär?
hon skrattar och gömmer sina generade kinder medans hon förtsätter att dansa längs vägen som
om hon inget förstod. när hon utom synhåll skäms och ber.
jag kanske blev nått jag aldrig varit eller skulle bli. men här är jag.
just nu står jag här utan vapen eller sköld, men nästa gång du ser mig kommer du inte att
känna igen dom här orden. för att då skrattar jag och dansar vilt längs vägen.
men kollar du riktigt noga bakom det där leendet kanske du ser de bitar som saknas, att dom lyser igenom.
men antagligen inte. för du är nog ännu mer blind för att inte äns kunna tänka dessa tankar själv,
fast genom ditt eget perspektiv. så nej. du kommer aldrig att se den där flickan som skriver.
jag skulle aldrig visa mig så. 
du kommer att se den där flickan som skrattar o ler och säger, nu är jag här. 
medans hon hånflinar åt dig och ditt hjärta antagligen hoppar ett slag. 
vi ses nånstans där i mitten.