för att det var den bästa jävla dagen någonsin som hänt i mitt liv.
längst fram, längst i mitten.
så fort han kom ut börjar jag o tok lipa ungefär.
träffade en kille där som va lika gammal som mig och tyckte om gubben lika mycket.
hah det slutade med att mina vänner lämnade mig och hans lämnade han.
men lika glad va vi för det.
och idag när jag vaknar, har jag blåmärken på höfterna för att jag stod och hoppade rakt in
i staketet hopp om att få komma närmare på nå vis.
och det trycker i bröstet och jag är alldeles blå som en tennisboll mellan brösten
för att jag nästan låg på det där staketet.
det va otroligt bra att han va på så underbart humör, för gubben har ett jävla humör ibland.
han hälsar på storsjöyran och alla blir galna, eller ja.. iallafall jag.
och jag kände efter två låtar, va fan josefin du kommer aldrig klara av det här.
stod och hoppa, klappa, lipa, skrek så att rösten försvann och huvudet vart helt tomt.
hade det itne varit för han hade jag aldrig klarat av det. hah.
det räckte bara med att första gången, då pekade han på mig och små skratta, bara då höll jag på att dö.
han sa något i stil med att han va överraskad av att det var mellan 17-31 år på oss som var där, jag skrek.
jag är 17, jag är där, jag skriker.
innan så hade jag och den där killen stått och snacka om vilka låtar och de ena med det tredje.
och att alla som inte lyssnar på uffe vet vilken öppna landskap är.
o jag sa det, jag kommer inte ihåg att jag har hört den live nångång, inte han heller. och vi sa
att han spelar den typ aldrig längre, joo och visst fan spelar han den.
det var helt sjukt, och 6767 har jag alltid velat höra. dock vart jag ledsen över att han inte körde
ohlala och jag går på promenaden. åter,  han spelar munspel... och det är klart, alla av hans fan har slagit sig tanken
att ha det där munspelet i handen. men igår kväll var det bara en som fick det, den där josefinnnilsson du vet.
där.. var jag redan halvt död. och om jag lipa.
hah och vakterna hade ju små skrattat åt mig på ett vänligt sätt redan hela konserten, så
ena killen kom ut med en papperstuss och sa att jag kunde torka tårarna, hah gulligt.
han går av, vi ropar in han, underbart humör, han säger nånting om att han måste komma tillbaks hit
igen, i det skriket försvann min röst......
han kör vidare och jag hoppar,sjunger och skriker mer än vad jag trodde jag skulle klara av.
och dom kom fram och tog kort på mig mitt fram för mig, och jag var på den där tvn tusen gånger,
och min kusin skickade sms och sa att jag va i tidningen, jahaa så har inte vi den, så hittar jag inget på
datan.. jag blir tokig.
åter, när han börjar små prata igen emellan, han pekar på mig, jaa han pekade på mig, endast mig,
och sa ungefär.. : du måste vara miss sweden.. nånting sånt sa han iaf.
jag kollar på den här killen jag hade träffat som jag inte äns kommer ihåg vad han heter,
och frågade, visst var det där till mig? han bara skrek jaaa ! och jag kollade på vakten, visst var det till mig !?
han nickade och sa jaa. och om jag skrek och lipa då... och när jag kollar upp på han igen
står han och små skrattar och kastar sig en blick på mig, sen börjar han att spela.
jag vet inte hur man ska förklara en sån känsla jag hade igår kväll och just nu också.
men det är den bästa känslan jag någonsin haft.
det var det bästa jag har varit med om...

josefinnilsson